”Vi visste att
allt var förlorat”

  KOSLAR, TYSKLAND.  Efter ännu en dag av hårda gatustrider hör Josef Krichel stönanden av smärta genom det sönderskjutna fönstret.

Han tittar ut och ser en blodig rysk soldat ligga svårt sårad några meter bort.

Josef klarar inte av att skjuta honom. En annan av de tyska soldaterna tar fram sitt vapen och dödar ryssen.

TEXT: Wolfgang Hansson FOTO: Lotte Fernvall

ändelsen är en av många hemska upplevelser från slutstriden om Berlin 1945, som för alltid etsat sig fast i den i dag Josef Krichels minne. Han är en av få överlevande som deltog i striderna och fortfarande kan berätta om sina upplevelser.

Handslaget är inte längre så fast, gången lite ostadig och huvudet nästan kalt. Men i rösten finns det kraft.

– Inte en dag går utan att jag tänker på kriget. Upplevelserna var så starka och fruktansvärda att de inte går att utplåna ur medvetandet. Jag såg så många kamrater dö utan att kunna göra något, berättar han hemma i villan som ligger på en fridfull och idyllisk gata i Koslar, en timme med bil från Düsseldorf.

Gatan med sina välskötta trädgårdar och välstädade trottoarer utgör en total kontrast till Krichlers berättelse om helvetet han upplevde när Sovjetunionen riktade ett massivt angrepp för att inta den tyska huvudstaden i slutskedet av andra världskriget.

Sovjets ledare Josef Stalin ville till varje pris hinna före de allierade till Berlin och vara den som kunde ta åt sig äran av att slutgiltigt ha besegrat Hitler. För att lyckas gav han uppdraget till två av sina bästa generaler. Konkurrensen och viljan att komma först skulle få Georgij Zukhov och Ivan Konev att göra sitt yttersta.

Till sitt förfogande hade de drygt två miljoner soldater, 6 000 stridsvagnar och 40 000 artilleripjäser. En stridsstyrka totalt överlägsen den då sammanfallande tyska armén. Men trots det hopplösa läget vägrade tyskarna att ge sig utan strid.

Slutstriden inleddes på Adolf Hitlers födelsedag den 20 april 1945. Det ryska artilleriet började ösa sina granater över Berlin. Bombardemanget upphörde inte förrän tyskarna kapitulerat.

Josef Krichel var en av de kvarvarande 300 000 tyska soldater som fick känna på ryssarnas massiva eldgivning.

– Ryssarna anföll i våg efter våg, berättar han. Vi låg nedgrävda i våra skyttevärn och sköt oupphörligen mot de framryckande soldaterna. Ryssarna dog som flugor men bakom de stupade kom nästa våg. Det var fruktansvärt. Kamrater omkring mig bad högt.

Till slut kom ett befäl och slet tag i Krichel med ordern om att alla måste dra sig tillbaka. Ryssarna hade brutit igenom försvarslinjen.

Josef Krichel var bara 17 år när han blev inkallad i den tyska armén mindre än ett år före krigsslutet. Han skickades på fyra veckors utbildning i Danmark och sändes därefter direkt till östfronten. Helt utan stridserfarenhet.

– När ryssarna gick till attack visste vi alla att kriget var förlorat, berättar Krichel. Bomberna föll omkring mig. Det enda jag ville var att överleva.

Tillbakapressade av ryssarna var de tyska soldaterna hela tiden tvungna att retirera närmare Berlins centrum. Att desertera var inget alternativ. Under återtåget chockades Josef Krichel flera gånger av åsynen av tyska soldater som hängde från lyktstolpar, avrättade av SS för att de försökt lämna slagfältet.

– De hängde där som en varning till oss, minns Krichel.

Till slut hade de två sovetiska generalernas styrkor omringat Berlin. Det fanns inte längre någonstans att retirera för den tyska armén.

När han ska berätta om de sista dagarnas strider i Berlins centrum riktar Josef Krichels först sin blick mot en obestämd punkt i det prydliga vardagsrummet. Det är som att han behöver samla kraft.

– Striderna var ohyggliga. Vi stred gata för gata mot ryssarna. Problemet var att vi inte längre hade några tunga vapen kvar. Allt vi kunde göra var att försöka slå ut de ryska stridsvagnarna.

Han berättar om en dag av strider utanför Hotell Eden i Berlin. 2–3 man ur Krichels grupp hade placerats ut i varje byggnad. När de ryska stridsvagnarna ryckte fram besköt tyskarna dem med panzerfaust, en tysk bazooka. När en stridsvagn träffats och de ryska soldaterna försökte rädda sig genom att klättra ut, var det Krichels jobb att beskjuta dem.

Sent på kvällen tog striderna en paus.

– Jag räknade till 25, kanske 30 ryska stridsvagnar som vi satt ur spel på gatan, säger Krichel. Jag hade blivit kommenderad ner i källaren när jag plötsligt hörde någon stöna av smärta utanför fönstret. Försiktigt tittade jag ut och såg en rysk soldat ligga bara några meter från mig. Hans uniform var alldeles blodig. Vi såg varandra i ögonen. Han verkade döende.

I de hårda striderna tvekade Krichel inte att döda. Då var det hans liv eller fiendens. På så här nära håll förvandlades den ryske soldaten plötsligt till en medmänniska.

– Jag kunde inte förmå mig att skjuta honom. Jag kunde bara inte.

En annan tysk soldat stod inte ut med ljudet av den jämrande ryssen. Han höjde sin pistol och fyrade av. Allt blev tyst.

Nästa dag får de order av sina befäl att återta en gata i närheten som de tidigare tvingats ge upp.

– I ett av husen hade vi träffat på 8-9 kvinnor, berättar Krichel. Vi försökte övertyga dem om att komma med oss. Men de sa att de inte var rädda för ryssarna.

Krichel och hans män lyckades tillfälligt vinna tillbaka gatan och träffade åter på kvinnorna.

– De satt alla och grät av förtvivlan. De ångrade bittert att de inte följt med oss. Alla hade blivit våldtagna av ryssarna.

Enligt historiker blev 100 000 kvinnor i Berlin våldtagna i krigets slutskede.

De sista veckorna av kriget var den tyska armén i total upplösning. Soldaterna fick inte något att äta.

– Ibland lyckades vi få tag på lite bröd eller soppa, berättar Krichel. Sov gjorde vi på gatan eller i något av de övergivna husen.

Var du rädd?

Krichel lägger huvudet på sidan och funderar en stund över frågan.

– Nej. När man ständigt är vid fronten blir man lugnare och lugnare. Man stänger av. Blir hård och kall.

Han berättar hur han kom ner i en källare där det låg många sårade tyskar och skrek av smärta.

– Ingen brydde sig om dem. Det fanns inga sjukvårdare.

Hitler satt i sin bunker nära Brandenburger Tor i Berlin och beordrade fortsatt motstånd trots att många av hans närmaste medarbetare måste ha insett att slaget var förlorat. Själv drabbades Hitler av den insikten först två dagar före kapitulationen den 2 maj. Han gifte sig med sin älskarinna Eva Braun och sköt sig sedan.

En fotsoldat som Josef Krichel hade inte en aning om vad som hände längre bort än han kunde sikta med sitt vapen.

– Ett befäl sa att Tyskland kapitulerat efter att Hitler dött i strid. Senare fick jag veta att han begått självmord. Den fegisen.

Krichel gör ingen hemlighet av att han aldrig sympatiserade med nazismen även om han i början trodde att Tyskland skulle vinna kriget efter att i rekordfart ha invaderat grannländerna.

Första känslan efter beskedet om kapitulation var befrielse och glädje. Sedan insikten om att det gällde att sätta sig i säkerhet. 70 000 ryssar hade stupat i slutriden om Berlin och 40 000 tyskar.

Krichel och hans grupp ville ta sig över till den del av Tyskland som behärskades av amerikanerna. Men då måste de ta sig ur den ryska inringningen.

Vid ett flygfält i stadsdelen Staaken tog det stopp. Befälet beordrade en jämnårig till Josef att smyga över flygfältet för att se om det gick att ta sig över obemärkt.

– Han hann till mitten innan en k-pistsalva slog honom till marken, berättar Krichel. Befälet beordrade oss alla att springa över. Efter 30 meter sjönk folk i hop döda på båda sidor om mig. Jag kastade mig ner i ett hål i marken och överlämnade mig sedan till ryssarna med händerna över huvudet.

Det blev transport i godsvagnar till Ryssland där fem år av arbetsläger väntade. Av totalt tre miljoner tyska krigsfångar i ryska läger kan så många som en miljon ha dött under fångenskapen.

– Förhållandena var oerhört svåra, särskilt i början. Vi svalt. Vi hade inga toaletter, inga ombyten och kunde inte tvätta oss. Jag tvingades till hårt kroppsarbete. Men jag blev aldrig slagen.

De sista två åren kunde han skriva hem till familjen och flickvännen. 25 ord i månaden tilläts. Flickvännen lovade att vänta på honom.

När han skickades hem till Tyskland 1950 togs han emot av familjen och en liten orkester.

– Jag sa då att det var den lyckligaste dagen i mitt liv och så känner jag fortfarande. Ingenting kan toppa den.

Krichel spricker upp i ett brett leende och ögonen glittrar.

Samma år gifte han sig med sin ungdomskärlek.