Han var siste svensk
att dö för Hitler

Maj 1945. En sönderskjuten pansarvagn i ett sönderskjutet Berlin.

Den döde SS-mannen på gatan var en av de sista som dog för Hitler.

Han hette Ragnar Johansson och kom från Skövde.

TEXT: Svante Lidén

itler hade högljudda anhängare i Sverige. Åtminstone i början när det gick bra för Nazityskland.

Förbindelserna mellan Sverige och Nazityskland var utomordentliga.

När de olympiska spelen i Berlin 1936 invigdes var det inte Hitler eller Goebbels som höll öppningsanförandet utan Sven Hedin, den världsberömde svenske upptäcktsresanden.

Och när vår nuvarande kung Carl XVI Gustafs far prins Gustaf Adolf gifte sig med sin Sibylla i Tyskland 1932  – året innan Hitler tog makten – så pryddes hela staden Coburg av naziflaggor.

Så att påstå att Sverige var Tyskvänligt är ingen överdrift.

Dock – de renodlade nazistpartierna fick aldrig mer än en handfull röster. Rekordåret var 1934 då de lyckades skrapa ihop 27 000 röster i kommunalvalet.

Men för åtskilliga var Hitlertyskland oemotståndligt.

270 unga svenskar hörsammade de bruna lockropen från söder och anslöt sig till Waffen-SS-divisionerna Wiking och Nordland som utgjordes av rasmässigt korrekt nordiskt material.

Att svenskar anmälde sig till krigstjänst utomlands var inget ovanligt.

Många slogs på olika sidor under första världskriget. Den mest kände var ”tobaksgreven” Gilbert Hamilton, som stred på den tyska östfronten och senare publicerade bestsellern ”I fält” som mycket romantiserat beskrev vad han varit med om.

16 av de 40 svenskar som var inskrivna i franska främlingslegionen dog i första världskrigets skyttegravar.

530 svenskar for till Spanien för att kriga mot Francos fascister 1936. 164 kom aldrig tillbaka.

Över 8 000 svenskar reste som frivilliga till Finska vinterkriget. En del av dem fortsatte att slåss på finsk/tysk sida under fortsättningskriget mot Sovjetunionen. 117 svenskar stupade för Finland.

Drygt 300 svenska fartyg sänktes under kriget. 96 torpederades, tolv sköts i sank, 97 sprängdes av minor, 33 sänktes av flyg och de övriga 65 gick förlorade av andra orsaker. Av de 1 426 män och kvinnor som dog på svenska fartyg var 1 076 svenskar.

SS-svenskarna blev inte fler än 270. I sammanhanget kan det vara intressant att notera att över 300 åkte över för att slåss mot tyskarna i Norge redan 1940. Sex dog.

En av SS-svenskarna som kom undan med livet hette Stig Cederholm. Han lämnade familjen 1941 och åkte över till SS rekryteringskontor i Oslo.

Soldatkarriären gick dåligt. Efter några månader kom han tillbaka till Oslo på permission, stal en massa pengar och förolämpade en dansk SS-officer. Tyskarna spärrade först in honom på ett sinnessjukhus innan de skickade honom till koncentrationslägret Grini utanför Oslo.

När han kom hem till Sverige spärrades han in på Sidsjöns mentalsjukhus i Sundsvall. Han klassades som fem-femma och straffriförklarades som otillräknelig.

Han satt där i flera år och hade väl blivit helt glömd om han inte började författa – böckerna om Åsa-Nisse(!).

Svenskarna i SS fick sällskap av en kvarts miljon likasinnade. Många kom från de ockuperade länderna. 25 000 holländare och 10 000 fransmän anslöt sig. Dessutom valde 50 engelsmän att slåss för Hitler.

Liksom 7 000 norrmän och hela 8 000 danskar, något man sällan brukar prata om.

Det fanns 38 SS-divisioner. De flesta av svenskarna, 98 stycken, hamnade i Wiking, 77 kom till Nordland.

Efter den inledande träningen hamnade de i den absoluta hetluften.

Svenskarna deltog i Leningrads belägring, de marscherade mot Moskva, de var med om historiens största pansarslag vid Kursk, de stred vid Charkov och på Sicilien. De mötte de allierade efter landstigningen vid Normandie. Svenskar slogs under slaget vid Ardennerna. De var med på marken när de allierade gjorde sin stora luftlandsättning vid Arnheim.

Och några av dem blev kvar i Berlin och stred och dog som några av de allra sista vid Hitlers bunker i Berlin.

De sista dagarna i Berlin var förfärliga.

Hitler och de nazitoppar som ännu inte flytt gömde sig i Hitlers bunker och skulle snart ta livet av sig.

Uppe på marken slogs de sista för sin Führer. Däribland några svenskar.

Då hade det redan gått 3,5 år sedan den förste SS-svensken, vicekorpral Hans Lindén, 19, stupade vid Mius i Ukraina.

Det hade gått drygt tre år sedan korpral Lars Forssberg, 31, dog av sina skador på ett tyskt sjukhus.

Kamrater från Svensk Socialistisk Samling stod runt Forsbergs grav med sina flaggor och i nazistorganet ”Den svenske” kunde man läsa:

”Vinden vecklade ut fanorna vid krigargraven. De fladdrade liksom för en fläkt av de stormar som blåsa i tiden och hälsade den fallne medspelaren i det stora dramat, den modige man, vars stoft nu återbördats till fädernejorden efter kampen mot världspesten bolsjevismen.”

Det tröstade säkert hans anhöriga.

En annan anhörig, Elin Dahlin, fick den 2 oktober 1942 ett brev som började så här:

Ӏrade fru Dahlin!

Jag har den svåra plikten att behöva meddela Eder, att Eder son Erik Dahlin stupat den 1 augusti -42 ungefär kl. 5 på morgonen vid ett bombangrepp på vår vagnskolonn av fientliga flygare vid Jegorlykskaja i Sydryssland (ungefär 80 km. sydost om Rostow)….”

Den 13 oktober 1944 stupade korpral Patrik Mineur utanför Warszawa.

21-årige Ragnar Gustavsson hade just fått sina avskedspapper från SS och var fri att åka hem. Men han rev sönder brevet med motiveringen ”Jag lämnar inte det sjunkande skeppet och mina kamrater i sticket!”

Han dödades två månader innan krigsslutet i polska Maszewo.

Pansarskyttesoldaten Knut Posse hann inte ens fylla 19 när han försvann den 22 april 1945 efter en sammandrabbning med Röda Armén utanför Rechnitz i Österrike. Han och de döda kamraterna skyfflades ned i omärkta gravar. Kroppen har aldrig hittats.

27 hade redan dött och nu, vid midnatt den 1 maj, var det Skövdebon Ragnar Johanssons tur. Hitler hade redan tagit livet av sig. Men Ragnar Johansson – tidigare sergeant på P4 i Skövde och SS-veteran sedan 1941 – kämpade vidare tillsammans med sin chef, SS-Hauptsturmführer Gösta Pehrsson. De var på Friedrichstrasse på väg mot Wiedendammer Brücke när de upptäcktes av en rysk T34:a som sköt. Och träffade.

Persson och Johansson hoppade ur sin bandvagn. En rysk soldat kastade en handgranat från ett hustak och Johansson dödades på stället av splittret.

Gösta Pehrsson undkom på ett närmast mirakulöst sätt.

De hade bara 150 meter kvar till bron och en möjlig flyktväg när de träffades.

Några timmar senare, klockan 05.57, undertecknade Berlins kommendant stadens kapitulation.

Fem dagar senare var världshistoriens grymmaste krig över.

När Gunnar Eklöf från Malmberget 1943 var hemma på permission skröt han, enligt tidningen Arbetaren, om att han skjutit så många polska judar att han till slut tröttnade i pekfingret. Efter kriget var han aktiv i Nordiska rikspartiet.

SS-officeren Elis Höglund från Öland blev vittne till flera massavrättningar: ”Fort över med jord över liken, sen körde man över dem men en traktor för att vara säker på att de var döda.”

Svenske nazistledaren Sven Olov Lindholm uppmanade sina unga adepter att ansluta sig till SS. När han dog 1998 publicerade familjen inte hans dödsannons förrän efter begravningen. De ville inte råka ut för några heilande unga nazister vid graven.

LÄS MER: ”Hitlers svenska soldater” av Bosse Schön; ”Svenskar i krig 1914-1945” av Lars Gyllenhaal.