”Jag var Mengeles försökskanin”

När de tyska koncentrationslägren befriades i början av 1945 blottades nazismens ondska för världen.

Enäggstvillingarna Eva och Miriam, 10, utnyttjades i nazisternas medicinska experiment i Auschwitz.

70 år senare berättar Eva om smärtan, rädslan och förlåtelsen.

TEXT: Mona Grivi Norman/VG FOTO: Andrea Gjestvang/VG

– Är de tvillingar? frågade den tyske vakten då lastvagnen med familjen Mozes och flera hundra andra judar från Rumänien ankom till Auschwitz.

Han pekade på de två tio år gamla enäggstvillingarna Eva och Miriam.

– Är det bra om de är tvillingar? frågade mamman Jaffa Mozes.

– Ja, det är bra, svarade officeren.

Så fördes flickorna bort till en annan byggnad. Där väntade flera hundra andra enäggade tvillingpar – och doktor Josef Mengele.

– Jag minns att jag såg mig över axeln och såg ansiktet på min mamma då vi rundade hörnet. Det var sista gången jag såg min familj, berättar Eva Mozes Kor.

Vi möter den 80 år gamla kvinnan i München. Det är januari och hon har flugit från USA för att delta på 70-årsdagen för befrielsen av koncentrationslägret Auschwitz.

Hon minns de första dagarna i koncentrationslägret väl. De grät och hade ännu inte förstått att ingen skulle komma och trösta dem. De bad om mat och förstod ännu inte att det var meningen att de skulle svälta.

– Vi var i helvetet och min enda instinkt var att jag skulle se till att jag och Miriam kom därifrån levande.

Systrarna förstod redan den andra natten att de aldrig skulle träffa sin familj igen. De stod i barackdörren och såg krematorierna som brann dag och natt.

– Vad är det de bränner? frågade de en flicka som varit där längre.

– Judar. Judiska gamla och judiska barn, svarade flickan.

– Det kan inte stämma. Vi är judiska barn, och vi är ju här, sa Eva.

– Det är för att vi är tvillingar.

Efter att Eva och Miriam blivit skilda från familjen – från pappa Alexander och mamma Jaffa, storasystrarna Edit och Aliz – blev de en del av Josef Mengeles forskningslabb i Auschwitz. Mengele, som fått namnet ”Dödsängeln”, var intresserad av medicinska experiment och särskilt tvillingstudier.

Totalt var över 1 500 tvillingpar – 3 000 barn – objekt för hans forskning. Detta är några av studierna:

• Att ändra ögonfärgen på en av tvillingarna genom att spruta kemikalier i deras ögon.
• Att sy ihop ett romskt tvillingpar.
• Att ge bakterieinjektioner till en av tvillingarna för att jämföra deras blodprover.
• Att ge bakterieinjektioner till båda tvillingarna, men bara behandla den ena med mediciner.

De grymma experimenten avslutades som regel med att en av tvillingarna dog. Då blev den andra tvillingen ofta dödad med en hjärtstannande injektion, för att läkaren skulle kunna slutföra forskningen med en obduktion av bägge.

Det gick få dagar innan Miriam och Eva också blev en del av experimenten. Tre gånger i veckan blev de undersökta och mätta, vägda och tappade på blod.

– Vi tvingades stå nakna åtta timmar åt gången. Det är svårt att förklara vad det gör med dig, att bli gjord till en köttklump som bara hålls vid liv för att vara ett experiment, säger Eva Mozes Kor.

De fick flera injektioner med olika bakterier och sjukdomar.

En dag blev Eva fruktansvärt sjuk. Hon hade skyhög feber, svullna leder och utslag. Hon blev inlagd på sjukstugan. Därifrån kom få tillbaka till baracken. Doktor Mengele var själv vid hennes säng och diskuterade hennes tillstånd med en kollega.

Genom feberdimman kunde Eva höra honom:

– Det är synd att hon är så ung. Hon har bara två veckor kvar att leva.

Men Eva vägrade att dö. Hon släpade sig över golvet för att dricka ur kranen när de andra sov. Hon upprepade sitt eget motto: Jag skall leva en dag till, jag ska överleva ett experiment till.

I tvillingbarackerna bodde mellan 300 och 500 barn. Barn hittades ständigt i latrinen, döda av undernäring och sjukdomar.

Eva kom på hur hon kunde stjäla potatis till sig själv och Miriam. Den dagliga jakten på extra mat och bröd höll dem vid liv.

Tog ni barn hand om varandra?

– Jag vill inte vara elak, men det är en naiv fråga. Vi var barn. Livrädda. Det var en mänsklig djungel där alla gjorde vad de kunde för att själva överleva. Jag vet inte om någon av de överlevande fick en vän som var Mengele-tvilling.

Trots smärtan som barnen fick genomgå i doktor Mengeles labb, är det flera överlevande som berättar att de såg honom som en fadersfigur.

Själv minns Eva en korrekt och kall man. Varje morgon klockan fem blev de väckta och ställda på rad.

– Han räknade sina försökskaniner varje morgon utom på söndagar.

I drygt 200 dagar överlevde Mozes-tvillingarna denna mardröm.

Tidigt i januari 1945 lämnade nazisterna lägret. Barnen klarade sig på egen hand i två veckor, innan ett kompani tyskar kom tillbaka och sköt omkring sig med kpistar. Barackerna brändes. Ännu en gång överlevde Miriam och Eva.

Lördagen den 27 januari hörde de röster igen och sprang och gömde sig. Men språket var främmande och ansiktena log.

– Till slut vågade jag komma fram, med Miriam efter. Det var ryska soldater som gav oss choklad, kakor och kramar, säger Eva och ler.

De överlevande barnen kläddes i randiga fånguniformer för vuxna, sveptes i halsdukar och mössor och leddes mellan taggtrådsstängslen.

På en av de ikoniska bilderna går Eva och Miriam Mozes allra först, hand i hand.

Livet efter kriget var hårt. De föräldralösa flickorna rymde från det kommunistiska styret i hemlandet Rumänien till Israel 1950.

Eva ville gärna prata om det som hade hänt med familjen och henne själv. Men i Israel var det så många som sörjde och hade förlorat. Hon ombads glömma och leva vidare.

Inte förrän 1985 – 40 år efter kriget – pratade Eva och Miriam med varandra om upplevelserna i Auschwitz.

Då visade det sig att de mindes helt olika saker, olika platser och tider.

– Miriam var övertygad om att hon aldrig hade varit i latrinen efter den första kvällen då hon hittat tre döda barn där. Men självklart hade hon varit det. Jag minns väl att hon hade dysenteri och var där i timmar, säger Eva.

Systrarna startade Candles (Children of Auschwitz Nazi Deadly Lab Experiments Survivors) på var sin sida Atlanten. Miriam i Israel, Eva i USA dit hon flyttat med sin make.

Målet var att samla historier från överlevande tvillingar och få veta så mycket som möjligt om det de utsatts för.

Efter att ha berättat sin historia på tv-kanalen NBC 1985 fick Eva Mozes Kor kontakt med en av läkarna som hade varit Mengeles assistent 1944.

Han bekräftade hennes historier om experimenten och minnena hon hade om ett ”helvete på jorden”.

Hon behövde tio år för att bearbeta hans ursäkt. Sedan bestämde hon sig för att förlåta nazisterna.

– Innan det var jag ett offer, och då får man en mentalitet där allt som går fel i livet kan skyllas på att jag var i Auschwitz. Till och med när jag ramlade och bröt fotleden som vuxen skyllde jag på Auschwitz – vi hade fått så lite mat att mina ben säkert var svagare än andras, säger Eva.

Det var först då hon bestämde sig för att förlåta som mardrömmarna försvann. Till och med Mengele har hon förlåtit.

– För mig har det handlat om att ta tillbaka makten. Till och med en liten försökskanin kan förlåta dödsguden i Auschwitz. Det känns som om jag vann kriget.

I fjol blev Eva Mozes Kor kontaktad av en man med ett känt namn för alla som varit i Auschwitz: Rainer Höss. Barnbarnet till den fruktade kommendanten Rudolf Höss, högsta chef för koncentrationslägret.

Rainer har bett Eva att vara hans adoptiv-farmor och hon tackade ja.

– Eva är min farmor. Och något av det bästa som hänt mig är att få hennes förlåtelse, säger Rainer Höss.